Tittade på gamla, oredigerade bilder och hittade den här på Sebastian. Jag tycker han är jättefin på bilden, och förstår inte att jag har kunnat missa den. Men det var inte lätt att välja ut bilder på honom eftersom han blev bra på varenda bild.

Någon som vill ha boktips? Då är det bara att fråga Elias, han har läst allt :o)

Elias har alltid varit förtjust i sin morbror, Erik. Men det var först när Erik drog ut öronen i en klassisk vingmutter och grymtade som en apa som han blev den odiskutabla favoriten i släkten.

Det är två år sen nu.  

Erik bor i Stockholm. Elias träffar honom alltför sällan.

Så när Erik i förra veckan ringde och berättade att han och hans flickvän, Sara, skulle till Göteborg på bröllop, och aviserade ett besök sent fredag kväll, blev Elias överlycklig. 

Hela fredagen talade han om det förestående mötet med sin favoritmorbror. Han trampade fram och tillbaka i lägenheten och talade om hur roligt det är när Erik drar i öronen och låter som en apa, om hur Erik och Sara skulle kunna stanna kvar här och byta plats med mig och Maria, bli hans nya föräldrar. ”Skulle du inte sakna oss då?” undrade jag. Jo, medgav han efter lite påtryckningar, han skulle nog längta lite. Efter ett tag.

Klockan sju var han så uppspelt inför besöket att jag började oroa mig för att han skulle få en hjärtattack. Han verkade ha en hel myrstack i brallorna. Han hoppade i soffan, klättrade på kökstolar, på mig, skuttade över golven, petade på Elliott. Och så sjöng han. Oavbrutet. Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå.

Till slut frågade jag om han ville ringa Erik och tala med honom. Det ville han. Jag knappade in numret till Eriks mobil och gav honom telefonen. Efter tre signaler hörde jag telefonsvararen gå igång. Elias började tala: ”He-eej Erik. Var är du? Erik? ... Erik?... ERIK! SVARA DÅ!". Han avbröt sig och tittade på telefonen med en besviken min, sen på mig. ”Me-een. Han svarar juuu inte!” Jag förklarade för honom att det var ett inspelat meddelande och gjorde sen ett nytt försök med ett annat nummer. Den här gången svarade Erik. ”He-eej Erik. Vad gör du?” skrålade Elias, varpå han började gå runt i lägenheten med luren klistrad mot örat, precis som jag brukar göra.

Jag passade på att gå ut på balkongen för lite frisk luft filtrerad genom en Marlboro. Trots balkongdörrens tjocka treglasfönster hörde jag tydligt spridda fraser av Elias euforiska stämma:

”Var e du nånstans? När kommer du? Skynda dig Erik … Kör rally … Jag längtar efter dig!"

Jag log i Philip Morris-dimman.

När de väl anlände hade klockan hunnit bli kvart över tio. Elias, som kämpat i timmar med att hålla sig vaken, hade nu somnat i soffan. Antiklimax.

Jag lyfte upp honom, försiktigt, rädd att han skulle få ett av sina – så vanligt förekommande – yrvakna utbrott. Sedan bar jag ut honom i t-shirt och kalsonger på balkongen, i hopp om att den nästan nollgradiga temperaturen skulle väcka honom utan påföljande ilska tack vare dess status av ickemänskligt meterologiskt fenomen. Det fungerade. För när Erik och Sara, mormor och morfar kom gående nere på gatan, var Elias sitt vanliga bubblande och levnadsglada jag. Han hoppade ner från min famn, fattade tag om balkongräcket och ropade ner till sällskapet nere på gatan.

”Erik! Jag bor på våning fura!”.

I dörröppningen kramade vi om varandra och utbytte de vanliga fraserna om hur roligt det var att ses igen. Elias hoppade upp och ner och viftade med händerna över huvudet. Sen åt vi räkor och rostbröd och drack vitt vin – och så berättade Sara den stora nyheten: Att hon är gravid. Vi gratulerade de blivande föräldrarna. Och medan mormor torkade bort en tår, skålade vi andra åt det underbara faktum att Elliott och Elias ska få en kusin.

Om bebisen blir en pojke ska han heta Lennart, och om det blir en flicka: Essika!

Om Elias får bestämma.

Grattis till min yngste älskling, Elliott! Tiden går så fort. Jag vet, det är en klyscha, men så sann. Inatt vaknade jag av åskan och flög upp ur sängen. Hatar åskan. Hatar att vara rädd för åskan. Jag kanske borde gå till en sån där fobidoktor och bli botad. Nu är det iallafall underbart väder. Skall snart ut på en promenad men mina killar. 

Lägger upp fler bilder på Elliott senare!

"Du kan inte äta snabbt som mig i alla fall".
Det är onsdag. Elias och jag leker rimleken och tävlar om vem som kan äta upp frukosten snabbast. Elias skrattar högt varje gång han hittar på ett rim. Rimorden är i nio fall av tio rena nonsensord, men då och då får han till det och när han av en slump rimmar lampa med slampa skrattar även jag.

Elias sprudlar vidare. Två kritvita rader mjölktänder glittrar ikapp med knallblå ögon i morgonsolen. Han äter Gott Gräddat med kaviar. Favoritmackan. Han slukar den snabbt och på tvären. Till kaviarsmörgåsen dricker han vatten. Ur ett vinglas. En fix idé som började runt midsommar och som antagligen kan härledas till den varma årstidens mer kontinentala vanor. 

Jag sitter vid sidan om och slevar i mig fil och flingor. Medvetet långsamt. Att tävla i frukost mot Elias är som att simtävla mot Idi Amin. Om du vinner får du skylla dig själv. Med jämna mellanrum kisar Elias åt mitt håll. Med ett stramt minspel, misstänksamt som en rysk gränsvakt, kontrollerar han noga att jag inte i smyg ökar takten. Han granskar både mig och innehållet i min tallrik. Då han inte upptäcker något fuffens, slappnar han av och riktar åter uppmärksamheten på sin egen frukost. 

Plötsligt hoppar han ner från köksstolen och ställer sig framför tavlan föreställande silhuetten av en afrikansk kvinna bärande på ett vattenkrus. Han går fram mot väggen och sträcker på sig. Han måttar med handen från pannan till tavelkanten.
"Titta pappa vad stor jag är. Jag är lång som tavlan. Eller hur?"
"Ja det är du", svarar jag.
 "Det var en tavla, som var som en liten skavla", rimmar han.
Elias vänder sig mot mig. Han lyfter på de ljusa, nästan osynliga, ögonbrynen och spärrar upp ögonen som för att understryka allvaret i det han nu ska säga. 
"Fast jag är inte stor som du. Faktiskt är jag inte det, i alla fall. Eller hur?"
"Nej, inte än", svarar jag.
"...och plötsligt blev mamma större än mormor!"
"Det är hon väl inte."
"Jo-ho."
"Säg inte det till mamma bara."
"Vafför dådå?"
Jag svarar inte.
Elias gungar fram och tillbaka från höger till vänster fot i, vad det verkar, ett försök att tämja sin otämjbara energi. Man kan nästan se den sjuda under huden.
"Har du tänkt på att alla är olika stora?" frågar jag.
"Ja-aa. Det tänkte jag faktiskt ... och jag är stor och snabb som helst."
"Du är skitsnabb."
"Du sa fiiit pappa. Man får inte säga så. Eller hur?"
"Jag vet. Sorry."
"Jag är fiiitsnabb. Snabbast som hela världen. I alla fall."
"Eller hur."