Kunde varit värsta dagen i mitt liv
Läs Anders blogginlägg så förstår ni:
1991 omkom Eric Claptons treårige son, Conor, efter att ha fallit ut genom ett fönster från 53:e våningen. Jag tänkte på honom idag.
Jag var på väg hem. Hettan var olidlig och nästan vartenda fönster i vårt hus stod på vid gavel, vilket fick huset att se ut som en adventskalender dagen innan julafton. Jag var nästan framme vid min port när jag hörde en välkänd röst: "Pappa. Här e jag!" Rösten kom ovanifrån. Vi bor på fjärde våningen. Jag tittade upp. Vårt sovrumsfönster hade glidit upp och stod vidöppet. Med händerna på karmen stod Elias, som nu när han fick ögonkontakt med mig sträckte sig längre ut och log. "Pappa, ser du mig nu?" ropade han. Jag tittade på honom. Jag flackade med blicken. Jag sökte i mörkret bakom honom efter Maria som borde stå i bakgrunden. Hon var inte där. Jag ropade till honom med arg röst att genast gå ner därifrån och in i lägenheten. Det fungerade inte. Han blev arg. Trotsig. Han lutade sig längre ut, bara för att visa att han kunde och hjärtat stannade och allt jag kunde tänka på var hur jag skulle kasta mig fram och med ett sidohopp ta mig upp på trappräcket rakt under fönstret, balansera på det under en tiondel, hoppa jämfota och ta emot honom och dämpa stöten så att han inte skadade nacken och sedan rulla ihop mig till en liten boll med honom inuti och själv ta smällen, bryta ryggen, bryta benen, slå skallen i småsmulor, vad som helst - bara han klarade sig.
Och hela tiden tänkte jag på Eric Clapton.
Sen dök Maria upp ur skuggorna, drog in Elias i rummet och stängde fönstret.
En halvtimme senare fick traumat en osannolik epilog. Västnytt berättade historien om den treårige pojk som idag ramlade ut från ett fönster på fjärde våningen i ett hus i Borås. Han låg på intensiven med livshotande skador. Maria tittade på mig med en blick som som sa vad jag tänkte: Det kunde ha varit Elias. Det kunde lika gärna varit en boråsare som suttit framför samma nyhetssändning och distanserat hört om den tragiska händelsen i Kungälv, ryst lite i värmen, kramat sin treårige son lite extra hårt och sedan gått runt i lägenheten för att kontrollera alla fönster en extra gång. Bara för säkerhets skull.
Fy fan.
Stackars jävlar.
Och stackars stackars, Clapton.
---
En skräckhistoria
1991 omkom Eric Claptons treårige son, Conor, efter att ha fallit ut genom ett fönster från 53:e våningen. Jag tänkte på honom idag.
Jag var på väg hem. Hettan var olidlig och nästan vartenda fönster i vårt hus stod på vid gavel, vilket fick huset att se ut som en adventskalender dagen innan julafton. Jag var nästan framme vid min port när jag hörde en välkänd röst: "Pappa. Här e jag!" Rösten kom ovanifrån. Vi bor på fjärde våningen. Jag tittade upp. Vårt sovrumsfönster hade glidit upp och stod vidöppet. Med händerna på karmen stod Elias, som nu när han fick ögonkontakt med mig sträckte sig längre ut och log. "Pappa, ser du mig nu?" ropade han. Jag tittade på honom. Jag flackade med blicken. Jag sökte i mörkret bakom honom efter Maria som borde stå i bakgrunden. Hon var inte där. Jag ropade till honom med arg röst att genast gå ner därifrån och in i lägenheten. Det fungerade inte. Han blev arg. Trotsig. Han lutade sig längre ut, bara för att visa att han kunde och hjärtat stannade och allt jag kunde tänka på var hur jag skulle kasta mig fram och med ett sidohopp ta mig upp på trappräcket rakt under fönstret, balansera på det under en tiondel, hoppa jämfota och ta emot honom och dämpa stöten så att han inte skadade nacken och sedan rulla ihop mig till en liten boll med honom inuti och själv ta smällen, bryta ryggen, bryta benen, slå skallen i småsmulor, vad som helst - bara han klarade sig.
Och hela tiden tänkte jag på Eric Clapton.
Sen dök Maria upp ur skuggorna, drog in Elias i rummet och stängde fönstret.
En halvtimme senare fick traumat en osannolik epilog. Västnytt berättade historien om den treårige pojk som idag ramlade ut från ett fönster på fjärde våningen i ett hus i Borås. Han låg på intensiven med livshotande skador. Maria tittade på mig med en blick som som sa vad jag tänkte: Det kunde ha varit Elias. Det kunde lika gärna varit en boråsare som suttit framför samma nyhetssändning och distanserat hört om den tragiska händelsen i Kungälv, ryst lite i värmen, kramat sin treårige son lite extra hårt och sedan gått runt i lägenheten för att kontrollera alla fönster en extra gång. Bara för säkerhets skull.
Fy fan.
Stackars jävlar.
Och stackars stackars, Clapton.
---
Kommentarer
Postat av: M
Postat av: jeanette
Fy fan jag fick gåshud....
Trackback
