Elias har alltid varit förtjust i sin morbror, Erik. Men det var först när Erik drog ut öronen i en klassisk vingmutter och grymtade som en apa som han blev den odiskutabla favoriten i släkten.

Det är två år sen nu.  

Erik bor i Stockholm. Elias träffar honom alltför sällan.

Så när Erik i förra veckan ringde och berättade att han och hans flickvän, Sara, skulle till Göteborg på bröllop, och aviserade ett besök sent fredag kväll, blev Elias överlycklig. 

Hela fredagen talade han om det förestående mötet med sin favoritmorbror. Han trampade fram och tillbaka i lägenheten och talade om hur roligt det är när Erik drar i öronen och låter som en apa, om hur Erik och Sara skulle kunna stanna kvar här och byta plats med mig och Maria, bli hans nya föräldrar. ”Skulle du inte sakna oss då?” undrade jag. Jo, medgav han efter lite påtryckningar, han skulle nog längta lite. Efter ett tag.

Klockan sju var han så uppspelt inför besöket att jag började oroa mig för att han skulle få en hjärtattack. Han verkade ha en hel myrstack i brallorna. Han hoppade i soffan, klättrade på kökstolar, på mig, skuttade över golven, petade på Elliott. Och så sjöng han. Oavbrutet. Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå.

Till slut frågade jag om han ville ringa Erik och tala med honom. Det ville han. Jag knappade in numret till Eriks mobil och gav honom telefonen. Efter tre signaler hörde jag telefonsvararen gå igång. Elias började tala: ”He-eej Erik. Var är du? Erik? ... Erik?... ERIK! SVARA DÅ!". Han avbröt sig och tittade på telefonen med en besviken min, sen på mig. ”Me-een. Han svarar juuu inte!” Jag förklarade för honom att det var ett inspelat meddelande och gjorde sen ett nytt försök med ett annat nummer. Den här gången svarade Erik. ”He-eej Erik. Vad gör du?” skrålade Elias, varpå han började gå runt i lägenheten med luren klistrad mot örat, precis som jag brukar göra.

Jag passade på att gå ut på balkongen för lite frisk luft filtrerad genom en Marlboro. Trots balkongdörrens tjocka treglasfönster hörde jag tydligt spridda fraser av Elias euforiska stämma:

”Var e du nånstans? När kommer du? Skynda dig Erik … Kör rally … Jag längtar efter dig!"

Jag log i Philip Morris-dimman.

När de väl anlände hade klockan hunnit bli kvart över tio. Elias, som kämpat i timmar med att hålla sig vaken, hade nu somnat i soffan. Antiklimax.

Jag lyfte upp honom, försiktigt, rädd att han skulle få ett av sina – så vanligt förekommande – yrvakna utbrott. Sedan bar jag ut honom i t-shirt och kalsonger på balkongen, i hopp om att den nästan nollgradiga temperaturen skulle väcka honom utan påföljande ilska tack vare dess status av ickemänskligt meterologiskt fenomen. Det fungerade. För när Erik och Sara, mormor och morfar kom gående nere på gatan, var Elias sitt vanliga bubblande och levnadsglada jag. Han hoppade ner från min famn, fattade tag om balkongräcket och ropade ner till sällskapet nere på gatan.

”Erik! Jag bor på våning fura!”.

I dörröppningen kramade vi om varandra och utbytte de vanliga fraserna om hur roligt det var att ses igen. Elias hoppade upp och ner och viftade med händerna över huvudet. Sen åt vi räkor och rostbröd och drack vitt vin – och så berättade Sara den stora nyheten: Att hon är gravid. Vi gratulerade de blivande föräldrarna. Och medan mormor torkade bort en tår, skålade vi andra åt det underbara faktum att Elliott och Elias ska få en kusin.

Om bebisen blir en pojke ska han heta Lennart, och om det blir en flicka: Essika!

Om Elias får bestämma.